Bildanalys och/eller bildsamtal?

När man gör en analys ( grekiska: analysis, upplösning) så kan man ju säga att man delar upp ett problem och undersöker varje del för sig. Man försöker lösa upp bilden i olika delar/tecken och undersöka betydelsen av dessa närmare. Hur ska man då göra för att ”lösa upp” bilden. Vilka frågor eller vilken metod ska man använda sig av när man analyserar bilder?  Det är frågor som jag har funderat och laborerat en del med under den tid som jag har arbetat som bildlärare. Jag började undervisa på högstadiet 1994. Sjutton år av undervisning är en relativt lång tid av en människas livsgärning och avhandlingen borde väl vara klar för längesedan men så är det inte riktigt. Mina försök till bildsamtal var ganska torftiga till en början. Jag hade så bråttom att få de rätta svaren från eleverna att jag inte brydde mej om att vänta tills de var” med på tåget”. Det blev mer en monolog än en dialog. Det har ju gått bättre och bättre med åren förstås men jag tycker själv att jag har ägnat alldeles för lite tid åt bildanalys. Men varför har ordet bildanalys gett mig så dåliga vibrationer. Det är ju själva kärnan i bildämnet.  Det implementerades ju i varje bildlärarstudent som passerade konstfack med Gert Z föreläsningar . Själva ordet har liksom alltid varit heligt och upphöjt över de andra kriterierna och strävansmålen i bildämnet för mig. Kanske också därför extra skrämmande och komplext att närma sig på ett avslappnat sätt. En anledning till att jag inte lagt ner så många timmar på analys är nog också att eleverna ofta uttryckt motstånd mot att ”bara prata bild”. Eleverna har förväntningar på att jobba praktiskt när de kommer till bildlektionen. Numera har jag dock ett något mer avslappnat förhållningssätt till bildanalys. ( Och när jag nu läst T.K.:s bok om  ”Den svårfångade reflektionen” så känns det lite som en aha-upplevelse när någon så tydligt sätter ord på mycket av hur man tänker runt tillvägagångssättet vid en bildanalys. )

 Hur har jag då egentligen jobbat med bildanalys. För att göra bildanalysen konkretare för eleverna (och för mig själv) så har jag utgått ifrån olika bildanalysmetoder. Det är ju naturligtvis andra frågor man ställer när man ska ”lösa upp” tex.ett foto eller en reklambild än när man ska göra detsamma med en konstbild. Jag tycker att det är lättare att börja med att analysera Fotograferade samtidsbilder eller reklambilder med eleverna. Det är bilder som de är vana att se på och diskutera om. Där finns det oftare ett tydligare facit.

 Det verkar finnas en uppfattning hos eleverna att när det gäller konstbilder så är ingenting fel. Man får tycka vad man vill och man får läsa in vad man vill i bilden. Detta gör att samtalen om konstbilder ofta kan bli svårare att vara samtalsledarare för. Jag kan inte skapa intresse för dessa bilder på rätt sätt och ibland gör jag bara mer skada än nytta när jag visar dom känner jag.

En sak som jag tror har stor betydelse för hur lyckad en lektion i bildanalys kommer att bli är hur jag inleder och presenterar det vi ska göra. Om jag inleder med att säga till eleverna att ”nu ska vi ha bildanalys denna lektion” blir det ofta en negativ reaktion. ” På bildlektionerna ska man jobba praktiskt inte prata” är en förväntning som många elevers uttrycker högt. Att bara ”prata” om bilder förknippas med teori=tråkigt och det hör inte hemma på bildlektionerna tycker de. Jag tror kanske att det bla. Beror på att ordet i sig är alldeles för abstrakt för eleverna, de vet inte vad det står för och vad man förväntas göra på en sådan lektion, vilket genast skapar lite oro. Numera när vi ska ha ”bildanalys” så brukar jag inte använda ordet bildanalys när jag startar lektionen. Jag brukar istället ha en bild framme på overheaden och redan ha placerat stolar i en halvcirkel framför vilket gör att det är ganska självklart att vi tillsammans ska se på någonting och diskutera.

 Jag startar alltså med att visa en bild på overhead eller via kanon på en stor duk. Nu ställer jag frågor om vad bilden föreställer och vi börjar med en denotativ beskrivning. Ett lyckat samtal är som en slags process. Först får man låta alla hjälpa till att plocka fram detaljer och lyssna på varandras reflektioner. Många ögon ser mer än en och tillsammans upptäcker vi och förstår mer av bilden . Som samtalsledare gäller det också att ha lite is i magen och låta samtalet ta tid. Det är väldigt kul när man märker att fler och fler blir delaktiga i samtalet och sugs in i bilden. Jag fortsätter att ställa frågor om hur de associerar runt bilden.

Många vill gärna dra iväg med associationer redan i den denotativa beskrivningen och det kan ibland vara svårt att få gruppen att vänta med tolkningen av bilden. Det kan spreta åt ganska olika håll när vi löser upp bildens olika delar och speciellt när vi börjar med den konnnotativa beskrivningen. Ibland kan elevernas associationer bli alldeles för privata och det gäller att försöka förklara att det är våra kollektiva associationer som ska ringas in. Frågorna hjälper eleverna att se och reflektera över fler och fler saker.

 Men när vi tillsammans analyserar en bild så blir ändå många elever väldigt engagerade och det brukar diskuteras livligt. Att analysera dvs. ställa frågor om bilden för att undersöka den närmare och få alla att börja tänka runt bilden blir ju enligt min mening automatiskt ett samtal om bilden för att bearbeta och förstå bildens budskap

Skrivet av Marie Ekdahl vt-2011